Först ska man veta att sjön Åsnen inte kallades för Åsnen i och runt den norra del som idag kallas för Skatelövsfjorden. Här hette sjön Odensjön och Odensjö heter därför egentligen Odensjö by. Åsnen och Odensjön betyder i princip samma sak, Den store asen och Odens sjö, men för oss i Odensjö by är det en viktig detalj. Runt vår by finns det många historiskt och traditionellt intressanta platser. Två av dessa platser är Blodberget och Blodviken om vilka det berättas följande:

Sägnen om Blenda

Arnulf berättar Blenda-sägnen

Av: Arnulf Gullberg
Det fanns en kung som hette Sverker den gamle. Han ägde en borg vid Vättern där han gärna tillbringade tiden med att sitta och titta ut mot det mörka Omberget. Han hade flera döttrar och söner på vilka han slösade alla sina tillgångar och all sin kärlek.

En dag anlände ett följe med smålänningar dit för att driva handel. De reste i följe med sina familjer och slog läger på borggården.

Konung Sverkers ena son, Johan, besökte smålänningarnas läger under dagen och när han kom upp på slotten igen till kvällningen sade han till sin fader konungen:
-Jag träffade en däka därnere som heter Blenda!
I samma ögonblick som han sade detta steg en ung man fram till konung Sverker och presenterade sig som Olov, arvtagare till den danska konungakronan.

Olov sade:
-Alla mina fränder har blivit dräpta och själv har jag flytt förklädd till dig. Hjälp mig att hämnas och åter bli kung i Danmark så ska jag sedan hjälpa dig, Sverker.

En tid senare fick kungens son Johan, reda på att det fanns två systrar som var oerhört vackra. Den ena av dem var gift med en halländsk hövding som hette Karl. Johan passade på att röva bort de båda systrarna en dag när hövding Karl var bortrest. Tack vare detta nidingsdåd så blev Johan senare ihjälslagen på tinget.

Gamle Sverker hade under tiden tappat svearnas förtroende och de hade istället valt hans andra son Erik, till kung. Han som efter sin död skulle kallas Erik den helige.

Den danske kungen Sven Grate marscherade nu upp genom Småland och Finnveden tillsammans med hövding Karl för att hämnas systrarnas bortrövande. Men Småland var ett uselt land att färdas i vintertid. De småländska stugorna var låga och eländiga och kunde inte hysa alla danska krigare. En del fick sova utomhus i snödrivorna. Detta gjorde att många krigare helt enkelt begav sig hemåt på egen hand. Sven Grate beslutade då om återtåg, men hövding Karl stannade kvar med sina krigare i Värend.

Värend var en avskild trakt med dalgångar och obanade urskogar, där väldiga ekar och bokar växte. Människorna i Värend var envisa och frihetsälskande och deras kvinnor var självständiga och hedersamma. Det sägs att om det kom en friare till en Värendskvinna så utmanade hon honom på ett envig. Om han förlorade så fick han ge sig iväg under spott och spe, men om han vann så gifte de sig under trummors och flöjters låt och kvinnan hade egen hjälm och ringbrynja med sig till bröllopet.

En av dessa kvinnor var Blenda. Hon skickade bud till alla kvinnor som kunde hantera ett vapen att de skulle mötas vid Inglinge hög. De skulle också ta med sig god mat och starkt öl. Om midjan skulle de ha ett grönt och rött tygstycke.

När de väl samlats från fem härader vid Inglinge hög höll Blenda ett tal till dem.
-Kung Sverker är gammal och orkeslös och av honom kan vi inte få hjälp. Vi kvinnor i Värend får själva ta hand om fienden och hövding Karl.

Därefter sände de den vackraste kvinnan till fienden där hon bad dem att inte förhärja bygden. Istället föreslog hon dem att bli deras äkta män. Detta gick krigarna med på och begav sig till kvinnornas läger. I lägret stod maten uppdukad och ölet upphällt. Krigarna serverades inuti stora lador och efter att ha ätit och supit somnade de där de satt. Då stormade Blenda och hennes kvinnliga krigare ut ur skogen och satte eld på ladorna. De danskar som tog sig ut blev genast nerhuggna av kvinnorna.

Som tack för segern gick Blenda in i en bergshåla och satte en röd skål på ett stenbord som tackoffer åt Oden. Den fanns kvar där tills ingången rasade igen och är idag känd som Puka kyrka.

Efter striden så följde flera strider mot danskarna i Värend. Det var efter en av dessa som Blodviken fick sitt namn, liksom Blodberget. Det sägs att det var här som Blenda och hennes vilda kvinnor tvättade blodet från sina händer och vapen. Det sägs även att en hel dansk krigarflock nedgjordes på andra sidan Odensjön och liken lämnades strödda kring för att varna andra danskar. Stället heter idag Ströby.

På själva julafton två år efter striden, när dagen led mot sitt slut, hördes ett handfast trummande utanför Sverkers borg. Det var Blenda, som kom med sin kvinnoarmé. Alla var de dyrbart klädda och rejält rustade med hjälm, brynja och vapen. Blendas egen rustning var tagen från hövding Karl själv och hennes sköldemärke var en brynjad kvinna som satte foten på en stupad fiende.

Blenda red fram till gamle kung Sverker. Hon sade:
-Det du inte kunde gjorde vi själva!

Då sade Sverker:
-Hädanefter ska alla kvinnor från Värend ha rätt att framför sitt brudfölje ha trumslagare. Ni ska ärva lika med era bröder och ha rätt att kräva skattefrihet om ni själva värnar er frihet. På detta ha ni kungens ord.

Därefter tågade Värendskvinnorna hem och det sägs att när väl Blenda dog, så begravdes hon i sin hembygd på ett gärde vid Värnlanda by, och ur den grönskande högen uppsköt en smärt ek.